Den här veckans program har jag en mycket personlig koppling till. Det handlar nämligen om sorg och förluster, och hur man reser sig efter att det värsta har hänt.
Vi alla har så kallade avgörande ögonblick, som på något sätt dikterar hur vi lever en lång tid framåt eller kanske hela vårt liv.
För mig hände det i somras, då min mamma somnade in efter en längre tids svår sjukdom. Jag trodde att jag skulle dö med henne, så kändes det innan, just då, och en längre tid efter också. Hon var den allra viktigaste för mig, och så bara dog hon. Alldeles för tidigt, på ett sätt som man inte skulle önska ens sin värsta fiende.
Livet går vidare bara för att det måste göra det, om man inte själv gör slut på det. När jag hör det eller att tiden läker alla sår, blir jag så fruktansvärt ledsen. Det är som att man skulle försöka släta över hur hemskt det faktiskt är, förminska det som har hänt, paketera in sorgen och placera den någonstans där den inte tar plats.
Jag har länge känt mig som en ballong med avklippt snöre, som planlöst och rotlöst bara flyger dit vinden bär den. Med mamma försvann samtidigt en stor del av min historia – den som bara en förälder som har skött och uppfostrat dig kan berätta. Från och med den stunden är mitt liv förändrat till grunden. Som Ulla-Lena Lundberg, som nyss fick Finlandia-priset, sa i intervjun i Helsingin Sanomat (fritt översatt):
”Vi alla har så kallade avgörande ögonblick, som på något sätt dikterar hur vi lever en lång tid framåt eller kanske hela vårt liv. För mig var det min fars död. Den styrde hela min uppväxt.”
Utan att ännu i det här skedet kunna veta vad mammas död kommer att innebära framöver, så tror jag att jag på något plan förstår vad Lundberg menar. För mig ledde det att jag förlorade just mamma till en identitetskris, att plötsligt vara tvungen att hitta min plats i en värld som inte är sig lik, och att samtidigt få en helt ny roll i den. Plötsligt blev jag stor på riktigt.
”Det är väldigt vuxet när ens föräldrar dör, det är mer vuxenpoäng än när man får barn. Det är som om en del av ens historia upphör att existera.”
Så står det i min vän Andrea Svanbäcks Facebook-profil. Vi har mycket gemensamt – inte bara att vi båda har rötterna i landemyllan och är nästan jämgamla finlandssvenska journalister i Helsingfors. Vi har nämligen båda förlorat en förälder alldeles för tidigt. I söndagens Svängrum får du höra ett samtal mellan mig och henne. För Andrea hände det ännu tidigare än för mig, och jag har tänkt mycket på henne under det senaste året. Då hon förlorade sin pappa för drygt fem år sedan förstod jag inte hur hon klarade det.
Jag och Andrea har en mission – att tala om sorg. Föra in den i vardagsrummet och se den i ögonen.
Det här programmet tillägnar jag mamma – Svängrums största fan. Och alla er som har förlorat någon närstående, vilket ju dessvärre inte alls är något ovanligt. På det sättet är sorgen skoningslös – den drabbar alla förr eller senare. Men även om varje sorg är olika, så finns det också det som är gemensamt. Och kanske blir det lite lättare att bära det tillsammans.
Svängrum söndagen 9.12.2012 kl. 11 (repris ti 11.12 kl. 11:03), och efter sändning på Yles Arena. Programmet produceras av Outhouse Media.
Kommentarer och feedback på det här programmet får ni gärna posta här under eller skicka in på svangrum (ätt) yle.fi. Fler kontaktuppgifter hittar ni här.
Pjäsen “I taket lyser stjärnorna” handlar om att lusten av leva sitt liv. Huvudpersonen i berättelsen är en tonårsflicka som förlorar sin mamma i cancer.
I programmet medverkar också Anita Andsten, socialpsykolog och sorghandledare. Här finns mera info om handlingsprogrammet i sorg-
bearbetning som hon talar om. Kira Schroeder intervjuar dessutom dödsforskaren Anna E. Haverinen om hur nätet att blivit en ny arena för sorgbearbetning.
Till sist några tips som sörjande och närstående kanske kan ha nytta av:
- I Finland erbjuder bland annat Alma-institutet, där Anita Andsten jobbar, sorghandledning både individuellt och i grupp. Alma-institutet har verksamhet i Ekenäs och Borgå. I Jakobstad finns också Centret för sorgbearbetning.
- Pjäsen I taket lyser stjärnorna på Lilla teatern i Helsingfors (i regi av Milja Sarkola) är en skoningslös och berörande iscensättning av hur det är att förlora sin mamma. Underrubriken “En pjäs om lusten att leva sitt liv” beskriver i korthet det fina i hur historien berättas. Jag kan varmt rekommendera den, men råder att ta med näsdukar. Den spelas åtminstone ännu i januari, och om ni missar den finns alltid både Johanna Thydells prisbelönta roman som pjäsen baserar sig på, och filmen med samma namn.
- För mig har musiken haft en avgörande betydelse för att orka gå vidare och kämpa på. För mig funkar både att sjunga och att lyssna – t.ex. på svenska Laleh, som vi också spelar i sändningen, eller på Jessie Ware, som nyss var i Helsingfors. Musik som väljer livet, och gör dig varm i själen.
- Nanette-Marie Forsström, redaktör för livsåskådningsprogrammet Svängrum
Svängrum säger tack och hejdå
Det har blivit dags för säsongens sista Svängrum, som tyvärr också blir hela programseriens sista program. Då vi kläckte programidén Svängrum för ungefär två år sedan ville vi göra ”livsåskådning för vuxna” – ett program för människor som är nyfikna på livets små och stora frågor – vad det är att vara människa helt enkelt, men som inte hittar svaret hos kyrkan. I det sista programmet sluter vi cirkeln med att djupdyka i vad ämnet livsåskådning sett ur ett skolperspektiv.
Och störst av allt är kärleken?
Att välja livet när det är som värst
