Yta eller djupBrukar regelbundet läsa bloggen Finsalongen som skrivs av Anna Friman (älskar att hon TÄNKER), och i dag kom hon in på att känna sig ful, men ändå vara nöjd. Hon beskriver hur hon jobbade utomhus i slitna, fula kläder och kände sig härligt ful.
Tänkte då på det här med att det kan vara hemskt skönt att känna sig riktigt ful ibland. Eller ofta, faktiskt. Jag tycker nästan att det känns som att man upphör existera som kropp och bara blir funktion och tanke.
Jag känner igen mig i det här: att få glömma kroppen på det sättet. Men kunde inte låta bli att kommentera där om att hennes beskrivning av att vara ful bara hängde på yttre omständigheter (”fula” kläder, ovårdat yttre). För att känna sig ful tycker jag är något som kommer från något djupare än bara hur man klär sig och ser ut. Sen kan man ju också fråga sig om ”funktion” och till och med ”tanke” verkligen är så separat från kroppen. För jag skulle säga att det man tänker hänger ihop med hur hela kroppen mår, och det att kroppen fungerar på ett visst sätt påverkar känslan av att vara vacker eller ful.
En ”duktig flicka”
Islamundervisning, mutförsök och kristen hårdrock!
Mirja & Ödet (2)
Abortfrågan
