I <3 fantasy

Den här senaste veckan har mitt SF/fantasy-jag fått sig en massa näring. Såg sista Harry Potter-filmen på bio. Har sett fem avsnitt av TV-serieversionen av George R.R. Martins Game of Thrones, och beställt den senaste boken i Martins fantasyserie som läsarna väntat på i sex år. Och detta veckoslut är det Finncon i Åbo (ska gå dit imorgon med ungarna, och min mamma också faktiskt…).

Ända sedan jag blev bokmal i 7-8-årsåldern har jag älskat fantasy (sci-fi i lite mindre grad, men det går an i film). Alla böcker som handlade om Olle som fick en ny cykel, eller Elin som mobbades i skolan orkade jag knappt se på. Nej, det skulle vara Narnia, Den oändliga historien, Trollkarlen från Oz; författare som Meredith Ann Pierce och Diana Wynne Jones.

Men nu ska jag komma med ett chockavslöjande. Gillar inte Tolkien. Tråååkigt. Läste bara halva första boken någon gång i tonåren. Filmerna av Peter Jackson var förstås fina. Men texten. Nä. Man behöver inte gilla all fantasy bara för att man är nörd. Men att inte gilla Tolkien är lite som att spotta i kyrkan. Men det har jag inga problem med mera (annat var det när jag lärde känna folk i SF/rollspelskretsar som i stort sett levde i Middle-earth).

Det jag märkt under åren är att fantasy delar folk. Det finns de som har noll intresse för fantastik eller spekulativ fiktion som man också kan kalla det. De vill ha verkliga historier, realism… kanske deckare. I varje fall inget magiskt. Men eftersom jag själv älskar att fly in i fantasyvärldar så förstår jag inte riktigt varför man tycker att det är ointressant. Kanske någon som inte gillar fantasy kan förklara det för mig?

Ibland anklagas man för att vilja just fly från verkligheten, att det ”bara” är eskapism. Själv förstår jag inte vad som är så dåligt eller farligt med det. Också skönlitteratur som utspelar sig i en icke-magisk värld är faktiskt påhittad, fiktiv. Och nu när jag som vuxen skriver fantasy själv har jag insett att realism är det man måste sträva efter för att göra en magisk värld trovärdig. Paradoxalt.

Men det verkar svänga en del när det gäller SF/fantasy-genrens status. Ännu för 6-7 år sedan när jag skrev en artikel om ämnet hade jag en känsla av att den sortens genrelitteratur inte var salongsfähig (på svenska), accepterad i de Litterära kretsarna. Det kanske den inte riktigt är ännu heller, MEN förlagen tycks i varje fall inte stå i vägen för fantasyförfattare. Tvärtom verkar man sukta efter mer genrelitteratur (särskilt kanske övernaturlig spänning). Sånt som säljer alltså. Bladvändare. Det har mycket med ”Harry Potter-effekten” att göra.

Mitt personliga ideal är förstås att skriva sådant som både är beroendeframkallande och välskrivet. Det finns faktiskt sådan litteratur (man behöver inte välja mellan skräp och obegriplighet). Oftast är klassikertexter sådana. Och bland den Fina Litteraturen finns det faktiskt också fantastik, även om man undviker att gruppera den tillsammans med genrelitteraturen (Orwell, Lessing, Atwood har skrivit SF t.ex.).

Men varför är jag så fascinerad? Det är inte så att jag skulle tycka att den vanliga världen är ointressant, tvärtom. Charmen med fantasyn är just distansen till det vanliga. Och får man distans så kan man ibland se bättre. (Och sen kan det ju också hända att jag är ett stort barn som tycker om att hänföras av det otroliga och slippa tänka på vardag och vuxenansvar ett tag).