Yogadebatt och onda andar

Har inte haft något att skriva på ett tag, men då är det bara att ta upp Kyrkpressen så brukar det finnas något som irriterar mig där. Det verkar som om en debatt förs främst på Vasabladets insändarsidor om kristna kan utöva yoga. Det här påminner mig om när jag var i 20-årsåldern och hade köpt en liten bok om yoga med övningar som man kunde göra hemma. Yoga blev väl trendigt som motionsform i Finland ungefär då, och jag tyckte det såg intressant ut, att man kanske kunde bli vigare och smidigare, men att det samtidigt inte var så svetthurtigt som joggning. När min farfar såg boken blev han mycket orolig. ”Du vet väl att det är en religion?” frågade han förfärat.

Nu kan jag ju säga att om man gör yogarörelserna ordentligt blir man både svettig och ansträngd, men numera orkar jag inte utöva det särskilt ofta. Däremot har jag aldrig brytt mig om meditationsdelen i yoga. Kändes tråkigt att sitta och säga aoum och försöka låta bli att tänka. Inte har jag heller blivit särskilt intresserad av de hinduistiska rötterna. Jag har ju aldrig trott på någon gud så varför skulle jag börja tro på de hinduistiska? Jag minns inte vad jag svarade min farfar, men tror att jag mest blev irriterad och förbryllad, för yoga är inte en religion, utan har uppstått ur en kultur som präglats av en viss religion. Men visst utövas väl rörelserna av vissa som en del av en ”andlighet”.

Men hur stor är nu egentligen risken att någon som är kristen byter till hinduism om man utövar yoga? De som varnar för detta tycks tro att folk är väldigt lättövertygade, att de kan gripas tag av något icke-kristet bara för att de stretchar lite. Det har t.o.m. talats om att man kan bli besatt av ”onda andar”. Överhuvudtaget tycks man vara väldigt rädd för omvärlden som kristen. Att djävulen lurar överallt med frestelser. Att ”ondskan” manifesteras i ”andar” som bara väntar på att få ta dig.

Visst jag kan också vara rädd för sådant som jag inte kan kontrollera runt omkring mig. Naturkatastrofer, olyckor osv. Men att vara rädd för en viss kulturyttring känns lite löjligt. Är man så osäker på sig själv att man måste vara rädd för yoga? Patrik Hagman säger det bra i Kyrkpressens artikel om debatten: ”Om det känns som om man blir besatt av onda andar när man håller på med det, sluta då för allt i världen.”

Men det som oroar mig mer är att det finns vuxna människor som på allvar går omkring och tror att det finns onda andar. Jag tycker att dessa personer borde vara mer oroliga för sin egen verklighetsuppfattning (kanske t.o.m. mentala hälsa), än för att bli besatta.