Monthly Archives: februari 2012

I förra veckans Moralväktare var den svenska konstnären, konstvetaren och konstkritikern Lars Vilks gäst, och i slutet på intervjun förde han fram det orättvisa i att Svängrums husfilosof får kommentera hans svar utan att Lars själv har möjlighet att svara. Av praktiska skäl lät sig detta inte göras i själva radioprogrammet (intervjun är gjord för flera månader sedan, och sedan dess har Dan Lolax börjat jobba på Åbo Underrättelser). Men som bekant gillar vi debatt och diskussion här på Svängrum – och så också husfilsofen Dan Lolax, som uppmanade Lars Vilks att komma med eventuella kommentarer här på bloggen. Det har Lars nu gjort, och för att göra den diskussionen litet mer överskådlig publicerar vi här ett nytt inlägg där vi har laddat upp moralväktarintervjun och analysen från Arenan. Vi har också kopierat Lars kommentar hit längst ned i inlägget, eftersom den nu tenderar drunka i den aktiva vaccinationsdiskussionen som uppstått under den veckans programinlägg.

Här kan ni lyssna först till Moralväktarintervjun med Lars Vilks, och nedan har vi lagt upp analysen med husfilosofen Dan Lolax.

Så här kommenterade Lars Vilks alltså husfilosofens analys, kommentaren hittar ni också här, i den ursprungliga tråden:

Jag tackar husfilosofen för hans analys. Om det finns något problem är det nog att stora och komplexa begrepp som ”konst” och ”mänsklighet” inte kan fördjupas i det korta inslaget. Möjligen kan jag tillägga att min egen användning av ”mänsklighet” utgår ifrån att människor ofta reagerar känslomässigt och därför ger uttryck åt mer än de menar eller att de intensivt önskar att bli av med ett problem. Därför kan man önska sig en människas död, en förhoppning eller tillfällig ilska. Det menar jag är mänskligt. Konst är besvärligare på så sätt att det finns konst som är mer eller mindre giltig. Åtskilliga konstnärer ägnar sig åt sådant som man redan har gjort under många år och producerar främst sådant som fungerar som oförarglig utsmyckning. Detta till skillnad från konstens historiska potential genom överskridandet som också är den egenskap som formar dess officiella (moderna) historia. Det är helt konventionellt att betrakta konsten som förnyande och risktagande, utmanande mot auktoriteter. Konstvärlden är emellertid inte öppen för alla möjliga överskridande hela tiden utan har sina diskussionsämnen, vilket kan sammanfattas med att ”allting är inte möjligt vid varje tidpunkt”. Det står naturligtvis varje konstnär fritt att ägna sig åt oförarglig dekoration men det är svårt att se detta som särskilt intressant. Konstens moral är i praktiken det omdöme som levereras av konstvärldens bekräftelse eller icke-bekräftelse. Det skulle ha kunnat utvecklas utifrån historien om äpplena. I konsten är stöld inte bara vanligt utan mer eller mindre nödvändigt. Att stjäla från andra konstnärer (vilket det alltså handlar om) är acceptabelt om konstnären lyckas göra det till sitt. Och eftersom stölden oftast får en något annorlunda profilering än stöldgodset brukar det inte vara något större problem. Vanligast är nog att det inte upptäcks. En mindre känd konstnärs idé används av någon som är mera känd och denne gör idén till sin. Upprätthållandet av en viss moral görs av konstvärlden som alltid spanar efter om en konstnär är självständig. Uppenbara fall går inte för sig men det som inte upptäcks passerar naturligtvis. Så det finns en sådan moral i konsten: The survival of the fittest.