Monthly Archives: mars 2012

Väldigt många, oavsett tro eller medlemskap, tycker om att gå in i en kyrka. Uppleva stillheten,  historiens vingslag, uppleva en kulturskatt i form av målningar, statyer och magnifik byggkonst.

Kyrkpressens May Wikström skriver i en ledare om att med minskande medlemssiffror är risken att kyrkan inte har råd att ta hand om kyrkorna. Det är helt enkelt för dyra lokaler att hålla i drift. I england har processen gått längre och gamla kyrkor förfaller, medans församlingar flyttat sin verksamhet till lagerlokaler och till att hyra offentliga utrymmen.

May menar att det här är sorgligt för kyrkan. Jag är inte lika säker. Våra vackra kyrkor är inte särskilt ändamålsenliga för största delen av kyrkans verksamhet och det finns säkert dem som hellre skulle fira högmässa i en biostol än i en kyrkbänk.

Men frågan som jag vill kasta ut till er svängrummare är:
Är kyrkornas kulturella värde så pass högt att det blir en statlig fråga snarare än en trosfråga? Borde staten ta över driften av kyrkorna helt? Göra dem till museum eller liknande och sen hyra ut den till församlingsverksamhet?

Vad tycker ni?

På sistone har jag tänkt mycket på självdisciplin. Jag deltar nämligen i den lutheranska kyrkans och Miljöcentralens ”ekofasta”, ett projekt var man under den traditionella fastetiden före påsken avstår från någonting för att leva mera ekologiskt.

Själv har jag nu levt en dryg månad som vegan, eftersom mjökprodukterna förorsakar de största koldioxidutsläppen i min vanliga laktovegetariska diet. Annars tycker jag också att behandligen av korna i den industriella mjölkproduktionen är förkastlig, och det passar bra ihop med fastans andliga bakgrund att utveckla icke-våldsamhet. Medlidande mot de svagare är ju en princip som man kan hitta i alla sanna andliga traditioner – även om den tyvärr ofta glömts bort helt och hållet när religion används för politiska ändamål.

Jag skulle våga påstå att en större dos av självdisciplin skulle vara nyttigt för största delen av oss finländare. Det sägs ju att vårt ekologiska fotspår är så stort att om alla världens människor levde som oss skulle det behövas tre eller fyra jordklot i stället för ett. Så kanske borde man inte ”unna sig” en ny klänning varje gång man går förbi sin favoritbutik eller ”belöna sig” med en Södernresa varje vinter. (Här predikar jag nu främst till mig själv. )

Men som med många andra saker här i livet är det inte alldeles lätt att hitta balansen mellan njutning och självdisciplin. Det finns ju också dem som inte alls vågar leva livet utan plågas av en oändlig osäkerhet och mindervärdeskomplex. Dem skulle man gärna vilja se njuta lite mera av livet – men njutning behöver ju inte betyda samma sak som konsumtion. Och dessutom är ju njutning och lycka två olika saker…

Personligen har jag märkt i mitt eget liv och bland mina yogivänner att för mycket självdisciplin kan, förutom skuldkänslor, också leda till stolthet. Ger man upp njutningar artificiellt, utan att vara genuint färdig att avstå från dem, kan ansträngningen vara så hård att man glömmer bort den ursprungliga poängen med självdisciplin. Jag tror att asketism bara för asketisms skull inte fungerar på längre sikt. Den måste grunda sig på en högre princip som ett mera ekologiskt/moraliskt hållbart liv, en bättre självkännedom eller starka andliga erfarenheter. Då kan den också leda till någonting positivt.