Monthly Archives: april 2012

Jag insåg nyligen att jag presenterat mig till er som Kaisa fast jag faktiskt har två namn, och det andra skulle egentligen vara lämpligare att användas här. I bhaktiyogatraditionen är det nämligen vanligt att man vid invigningen får ett nytt namn av sin guru som ett tecken på att man då blir medlem i en andlig familj.

Jag fick mitt andliga namn år 2003 då jag besökte min gurus ashram för första gång. Jag hade inte trott att jag skulle få invigning i det här livet eftersom mina andliga övningar inte uppfyller de standarder som guruer traditionellt krävt av sina elever. Jag kände inte mig kvalificerad för att officiellt bli en del av parampara, kedjan av lärare och elever.

Men min guru är inte den som älskar regler för reglernas skull, och han ville hjälpa mig fast jag inte uppfyllde måtten. Han tog mig som sin elev och gav mig namnet Krisangi dasi. Krisangi är ett namn för Radharani, den högsta gudinnan och Krishnas älskade. Dasi betyder tjänare, så mitt namn innebär att jag är Radharanis tjänare.

Det sägs att när man får invigning föds man på nytt. Den första födseln är som fågeln som kläcker ägg. Fågelungen är född ur sin mor, men lever fängslad av ägget. Men när man hittar sin guru och blir invigd så föds man på nytt, så som fågeln när den kommer ut ur ägget. Gurun öppnar så många dörrar och ger eleven så mycket kärlek att det är som att lära sig flyga.

Jag tror att ord har en stor kraft, och att det är verkligen viktigt att tänka på sina ordval när man talar t.ex. om minoriteter. Krisangi är inte samma människa som Kaisa, och tyvärr har Krisangi ofta fått leva endast inom hemmets fyra väggar medan Kaisa haft en större roll. Men kanske blir rollerna omvända i framtiden?

Jag var på svenska teatern i går och såg Kristina från Duvemåla
 Jag är fortfarande helt knäckt…  Vilhelm Mobergs  om utvandrarna har varit mina favoritböcker sen gymnasiet och jag har läst dem minst 10 gånger. Trots att Moberg var, och i ännu högre grad Bjön Ulveaus är, ateister så lyckas de skildra vad det är att tro och att tvivla i den fantastiska och märkliga utvandrarberättelsen.

Jag grät mig igenom hela föreställningen som står på två grundvalar: Kristina och Kal-Oskars kärlek och lust till varandra samt deras relation till Gud.
Kal-Oskar är skeptikern, realisten. Han som inser att om man ska ha nått gjort får man göra det själv. Kristina däremot är den som naivt och totalt sätter sin tillit till Gud.Genom berättelsen så får de gång på gång konfronteras med sin tro. Kal-Oskar får brottas med sin egen maktlöshet och Kristna brottas med Guds uppenbara maktlöshet,
Det är en sorglig men oändligt vacker påminnelse om vad det är att vara människa…

När Kristina till slut får nog av alla bakslag, när det verkar som att Gud tagit ifrån henne allt det vackra i livet och skriker ut sitt tvivel trots och ångest i den mäktiga ”Du måste finnas” så brister mitt hjärta och jag börjar gråta hämningslöst.
För henne måste Gud finnas, det är en fråga om liv och död.
För mig är det likadant. Min tro är en tro som trotsar allt förnuft, jag vet det. Men om jag kunde välja så skulle jag välja Kristinas tro 1000 gånger om, hur jävla ont den än gör. Gud är den kraft som håller mig uppe, inga omständigheter eller bevis kan ta det ifrån mig. Kristinas kamp, trots och tro kan för många verka obegriplig. Men för mig är den det enda rätta, det enda möjliga. Vissheten om att Gud måste finnas…

Att ha en tro som bär genom allt, till världens ände och tillbaka till Duvemåla hage.
En sån tro vill jag ha
Jag är så tacksam att jag har fått den.

Förra veckan skickade jag sista delen av vår kommade seriebok till tryckeriet, och kan därmed pusta ut en liten stund före vi börjar marknadsföra boken. Med ”vi” menar jag min man och mig själv: han har skrivit manuset till boken och jag gjort teckningarna. I praktiken är arbetsfördelningen inte helt så enkel, vi är båda ganska duktiga på att blanda oss i den andras uppgifter och under arbetsprocessen har både texter och bilder bearbetats flitigt av oss båda.

Boken handlar om en cykelresa runt Island som vi gjorde år 2010. Jag besparar er detaljerna, men som ni kan tänka er är det en ganska hård och kall vind som blåser över den karga ön. Trots att vi redan hade erfarenhet av två andra långa resor blev vi överraskade av motvinden som verkligen kändes som om en vägg plötsligt rest sig framför oss.

Bokens huvudtema, som vuxit fram ur våra tankar på de långa, tysta landsvägarna, är tro. Inte en blind tro på en lärare eller skrift, utan en stark, levande tro i en ständig utveckling genom en process av andliga övningar och upplevelser.

I gaudiya vaishavism talar man om trons nio steg. Den första, sraddha, är en begynnande tro som småningom, liv för liv, växer till den högsta nivån prema, en andlig extas var den levande varelsen når en evig och gränslös lycka som guds tjänare. En gränslös lycka är ingen billig sak, och kan inte nås under en livstid. Men de nio stegen kan ses som en vägkarta för oss som småningom försöker vandra mot gud.

Och vad har det här med cykling att göra? Under våra resor har vi vuxit från osäkra och oerfarna söndagscyklister till resenärer som vågar bryta sig loss från det trygga och bekanta. Vi har lärt oss att hur bra eller illa det än känns på vägen, går det alltid förbi. Vi har lärt oss njuta av sådant som många andra ser som lidande. Vi har alltså nått en viss tro på oss själva och våra cyklar.

I boken jämför vi den här processen med det som skrifterna säger om tro på en högre makt. Vi vill visa att i vårt liv har tron inte varit en påklistrad främmande element utan en naturlig process. Det betyder inte att vi vill tvinga andra till att tro på samma sätt, utan att vi vill tillägga en ny synvinkel till en debatt var andliga sökare ofta skildras som något slags fanatiker. Och samtidigt berätta om en fantastisk resa till ett mycket speciellt land!