Förra veckan deltog jag i ett direktsänt tv-program var jag blev tillfrågad om min religion och vad jag har för mål med mina andliga övningar. Jag hade förberett mig för att tala om vår senaste bok och händerna svettades nog ganska ordentligt när jag plötsligt skulle definiera gaudiya vaishnavismens filosofi med några korta meningar – helst utan att låta som en blåögd tönt som tror på eksotiska indiska sagor.
Som tur råkade programledaren också säga någonting i stil med ”människans förhållande med universumet”. Jag insåg att jag kanske skulle lyckas undvika att helt skämma ut mig framför tv-publiken om jag skulle kort beskriva tre centrala koncept i vår filosofi: sambandha, abhideya och prayojana. Lite förenklat kunde man säga att de betyder (i det här sammanhanget) samband, metod och mål.
Sambandha svarar på frågan: Vad är sambandet mellan gud och mig? Vad är min plats i världen och mitt förhållade till gud och de andra levade varelserna? Finns det andra världar än den här? I vår teistiska tradition utgår man naturligtvis från ett det finns krafter som är större än människan själv, och att vi inte borde lyfta oss ovanför naturen utan se oss som en del av en större helhet var alla har sin plats som guds tjänare.
Abhideya tar oss vidare till följande fråga: Hur ska jag leva för att bli en bättre människa? Hur kan jag komma närmare gud? Hur kan jag bli lycklig? Svaret är bhakti-yoga, en dynamisk process av hängivenhet till gud. Under processen lär vi oss att njuta av att ge i stället för att ta, och att därmed bli mindre själviska.
Prayojana är svaret till den sista frågan: Vad är målet med allt detta? Vad är livets mening? Finns det liv efter döden? Ofta sägs det att i hinduismen (och buddhismen) strävar man efter att komma bort från samsara, den eviga kedjan av reinkarnation, men egentligen är det också bara en bieffekt av bhakti. Vårt mål är prema, obegränsad lycka och kärlek till gud – och samtidigt till alla andra levande varelser som vi ser som små delar av gud. Prema kan man också nå i den här världen, och då har man ingen bråttom att komma bort härifrån. Men däremot kan det hända att man i det skedet är så kär för Krishna själv, att han vill ta sin hängivna bort därifrån för att få vara i hans eller hennes sällskap.
Efter sändningen var der många som kom till mig och sade att det hade gått bra – men det säger de väl till alla? Kanske har någon som läser den här bloggen sett programmet och kan berätta vad ni tyckte.