Jag har igen överlevt en lite för stressig vår samt årets största fastedag nirjala ekadasi, som brukar infalla i början av juni.
Olika gaudiya vaishnavagrupper har lite olika regler om när och hur man fastar, men största delen av oss försöker följa ekadasifastan på den elfte dagen av den växande och krympande månen. I vår tradition fastar man då av spannmål, baljväxter och bönor, några av de andra grupper följer en ännu strängare diet. Ekadasi anses vara en viktig del av våra andliga övningar, och fast min egna guru har på många sätt uppdaterat traditionen så att det är lättare för en modern människa att följa den har han ändå bett oss följa ekadasi.
En vanlig ekadasi är inte så svår att följa när man förberett sig, men en gång på året på nirjala ekadasi fastar man totalt, till och med från vatten. I praktiken har jag aldrig lyckats med det, senast på kvällen har jag alltid känt mig tvungen att ta ett glas vatten – men det är ju inte meningen att man ska svimma eller spy av törst. Och det blir lättare att fasta när man gjort det flera gånger, man blir bättre på att planera sin dag så att man inte anstränger sig alltför mycket.
Och vad är då poängen med att undvika vissa maträtter på vissa dagar bara för att traditionen kräver det? Det finns många olika sätt att förklara ekadasi, och det vanligaste är att fastan hjälper oss vända blicken bort från att tillfredsställa våra sinnen. En annan förklaring är att med att fasta på ett visst sätt visar man gud att man tar sina andliga övningar seriöst, och då kommer gud närmare en.
Men fastandet har också påverkat mig på ett mycket jordnära sätt. Efter en dag utan spannmål uppskattar man vanligt bröd på ett helt nytt sätt, och efter en dag utan dricka är ett glas vatten det lyxigaste man kan tänka sig. Jag tycker att så naivt som det kan låta är det viktigt att lära sig att inte ta bröd och vatten för givet i en värld var många lever utan dem – och jag kan lova att när man varit i 24 timmar utan dem mediterar man på den här idén med en helt ny intensitet.
