Author Archives: Kaisa Leka (Krisangi dasi)

Förra veckan deltog jag i ett direktsänt tv-program var jag blev tillfrågad om min religion och vad jag har för mål med mina andliga övningar. Jag hade förberett mig för att tala om vår senaste bok och händerna svettades nog ganska ordentligt när jag plötsligt skulle definiera gaudiya vaishnavismens filosofi med några korta meningar – helst utan att låta som en blåögd tönt som tror på eksotiska indiska sagor.

Som tur råkade programledaren också säga någonting i stil med ”människans förhållande med universumet”. Jag insåg att jag kanske skulle lyckas undvika att helt skämma ut mig framför tv-publiken om jag skulle kort beskriva tre centrala koncept i vår filosofi: sambandha, abhideya och prayojana. Lite förenklat kunde man säga att de betyder (i det här sammanhanget) samband, metod och mål.

Sambandha svarar på frågan: Vad är sambandet mellan gud och mig? Vad är min plats i världen och mitt förhållade till gud och de andra levade varelserna? Finns det andra världar än den här? I vår teistiska tradition utgår man naturligtvis från ett det finns krafter som är större än människan själv, och att vi inte borde lyfta oss ovanför naturen utan se oss som en del av en större helhet var alla har sin plats som guds tjänare.

Abhideya tar oss vidare till följande fråga: Hur ska jag leva för att bli en bättre människa? Hur kan jag komma närmare gud? Hur kan jag bli lycklig? Svaret är bhakti-yoga, en dynamisk process av hängivenhet till gud. Under processen lär vi oss att njuta av att ge i stället för att ta, och att därmed bli mindre själviska.

Prayojana är svaret till den sista frågan: Vad är målet med allt detta? Vad är livets mening? Finns det liv efter döden? Ofta sägs det att i hinduismen (och buddhismen) strävar man efter att komma bort från samsara, den eviga kedjan av reinkarnation, men egentligen är det också bara en bieffekt av bhakti. Vårt mål är prema, obegränsad lycka och kärlek till gud – och samtidigt till alla andra levande varelser som vi ser som små delar av gud. Prema kan man också nå i den här världen, och då har man ingen bråttom att komma bort härifrån. Men däremot kan det hända att man i det skedet är så kär för Krishna själv, att han vill ta sin hängivna bort därifrån för att få vara i hans eller hennes sällskap.

Efter sändningen var der många som kom till mig och sade att det hade gått bra – men det säger de väl till alla? Kanske har någon som läser den här bloggen sett programmet och kan berätta vad ni tyckte.

Jag insåg nyligen att jag presenterat mig till er som Kaisa fast jag faktiskt har två namn, och det andra skulle egentligen vara lämpligare att användas här. I bhaktiyogatraditionen är det nämligen vanligt att man vid invigningen får ett nytt namn av sin guru som ett tecken på att man då blir medlem i en andlig familj.

Jag fick mitt andliga namn år 2003 då jag besökte min gurus ashram för första gång. Jag hade inte trott att jag skulle få invigning i det här livet eftersom mina andliga övningar inte uppfyller de standarder som guruer traditionellt krävt av sina elever. Jag kände inte mig kvalificerad för att officiellt bli en del av parampara, kedjan av lärare och elever.

Men min guru är inte den som älskar regler för reglernas skull, och han ville hjälpa mig fast jag inte uppfyllde måtten. Han tog mig som sin elev och gav mig namnet Krisangi dasi. Krisangi är ett namn för Radharani, den högsta gudinnan och Krishnas älskade. Dasi betyder tjänare, så mitt namn innebär att jag är Radharanis tjänare.

Det sägs att när man får invigning föds man på nytt. Den första födseln är som fågeln som kläcker ägg. Fågelungen är född ur sin mor, men lever fängslad av ägget. Men när man hittar sin guru och blir invigd så föds man på nytt, så som fågeln när den kommer ut ur ägget. Gurun öppnar så många dörrar och ger eleven så mycket kärlek att det är som att lära sig flyga.

Jag tror att ord har en stor kraft, och att det är verkligen viktigt att tänka på sina ordval när man talar t.ex. om minoriteter. Krisangi är inte samma människa som Kaisa, och tyvärr har Krisangi ofta fått leva endast inom hemmets fyra väggar medan Kaisa haft en större roll. Men kanske blir rollerna omvända i framtiden?

Förra veckan skickade jag sista delen av vår kommade seriebok till tryckeriet, och kan därmed pusta ut en liten stund före vi börjar marknadsföra boken. Med ”vi” menar jag min man och mig själv: han har skrivit manuset till boken och jag gjort teckningarna. I praktiken är arbetsfördelningen inte helt så enkel, vi är båda ganska duktiga på att blanda oss i den andras uppgifter och under arbetsprocessen har både texter och bilder bearbetats flitigt av oss båda.

Boken handlar om en cykelresa runt Island som vi gjorde år 2010. Jag besparar er detaljerna, men som ni kan tänka er är det en ganska hård och kall vind som blåser över den karga ön. Trots att vi redan hade erfarenhet av två andra långa resor blev vi överraskade av motvinden som verkligen kändes som om en vägg plötsligt rest sig framför oss.

Bokens huvudtema, som vuxit fram ur våra tankar på de långa, tysta landsvägarna, är tro. Inte en blind tro på en lärare eller skrift, utan en stark, levande tro i en ständig utveckling genom en process av andliga övningar och upplevelser.

I gaudiya vaishavism talar man om trons nio steg. Den första, sraddha, är en begynnande tro som småningom, liv för liv, växer till den högsta nivån prema, en andlig extas var den levande varelsen når en evig och gränslös lycka som guds tjänare. En gränslös lycka är ingen billig sak, och kan inte nås under en livstid. Men de nio stegen kan ses som en vägkarta för oss som småningom försöker vandra mot gud.

Och vad har det här med cykling att göra? Under våra resor har vi vuxit från osäkra och oerfarna söndagscyklister till resenärer som vågar bryta sig loss från det trygga och bekanta. Vi har lärt oss att hur bra eller illa det än känns på vägen, går det alltid förbi. Vi har lärt oss njuta av sådant som många andra ser som lidande. Vi har alltså nått en viss tro på oss själva och våra cyklar.

I boken jämför vi den här processen med det som skrifterna säger om tro på en högre makt. Vi vill visa att i vårt liv har tron inte varit en påklistrad främmande element utan en naturlig process. Det betyder inte att vi vill tvinga andra till att tro på samma sätt, utan att vi vill tillägga en ny synvinkel till en debatt var andliga sökare ofta skildras som något slags fanatiker. Och samtidigt berätta om en fantastisk resa till ett mycket speciellt land!

På sistone har jag tänkt mycket på självdisciplin. Jag deltar nämligen i den lutheranska kyrkans och Miljöcentralens ”ekofasta”, ett projekt var man under den traditionella fastetiden före påsken avstår från någonting för att leva mera ekologiskt.

Själv har jag nu levt en dryg månad som vegan, eftersom mjökprodukterna förorsakar de största koldioxidutsläppen i min vanliga laktovegetariska diet. Annars tycker jag också att behandligen av korna i den industriella mjölkproduktionen är förkastlig, och det passar bra ihop med fastans andliga bakgrund att utveckla icke-våldsamhet. Medlidande mot de svagare är ju en princip som man kan hitta i alla sanna andliga traditioner – även om den tyvärr ofta glömts bort helt och hållet när religion används för politiska ändamål.

Jag skulle våga påstå att en större dos av självdisciplin skulle vara nyttigt för största delen av oss finländare. Det sägs ju att vårt ekologiska fotspår är så stort att om alla världens människor levde som oss skulle det behövas tre eller fyra jordklot i stället för ett. Så kanske borde man inte ”unna sig” en ny klänning varje gång man går förbi sin favoritbutik eller ”belöna sig” med en Södernresa varje vinter. (Här predikar jag nu främst till mig själv. )

Men som med många andra saker här i livet är det inte alldeles lätt att hitta balansen mellan njutning och självdisciplin. Det finns ju också dem som inte alls vågar leva livet utan plågas av en oändlig osäkerhet och mindervärdeskomplex. Dem skulle man gärna vilja se njuta lite mera av livet – men njutning behöver ju inte betyda samma sak som konsumtion. Och dessutom är ju njutning och lycka två olika saker…

Personligen har jag märkt i mitt eget liv och bland mina yogivänner att för mycket självdisciplin kan, förutom skuldkänslor, också leda till stolthet. Ger man upp njutningar artificiellt, utan att vara genuint färdig att avstå från dem, kan ansträngningen vara så hård att man glömmer bort den ursprungliga poängen med självdisciplin. Jag tror att asketism bara för asketisms skull inte fungerar på längre sikt. Den måste grunda sig på en högre princip som ett mera ekologiskt/moraliskt hållbart liv, en bättre självkännedom eller starka andliga erfarenheter. Då kan den också leda till någonting positivt.

Förra veckan har vi firat årets första jul, alltså Gaura Purnima som är Caitanya Mahaprabhus födelsedag. Mahaprabhu levde i Indien 1486–1534, och tillsammans med sin bror Nityananda bjöd han alla människor oberoende av kast eller religion med och sjunga guds namn i kirtan, sångmeditation.

Mahaprabhu koncentrerade sig på kirtan och skrev endast några få verser under hela sitt liv. Min favorit är den här:

”Den som är ödmjukare än ett grässtrå, tålmodigare än ett träd, den som hyllar andra utan en önskan att själv bli hyllad, är kvalificerad att alltid sjunga Krishnas heliga namn.”

Min guru brukar säga att vi borde tänka på det här varje gång vi ser ett träd. Hur kunde jag bli lika tålmodig som dem? Hur kunde jag låta bli att blanda mig i andra människors liv och uppröras av deras beteende? Och samtidigt vara tillräckligt modig för att kämpa mot orättvisorna omkring mig? Mahaprabhu var ju inte heller en människa som gömde sig i en grotta för att meditera, utan chockade de konservativa hinduprästerna med att acceptera muslimer som sina närmaste elever.

Och vad gör man sedan om an inte känner sig ”tålmodigare än ett träd”? Då fortsätter man bara att meditera. Trots sina höga ideal ville Mahaprabhu ju ge gudomlig kärlek till alla som ville ha den, oberoende av deras bakgrund. I yogatraditionen tänker man att vägen är målet, och därmed behöver man inte vara perfekt för att hålla på med andliga övningar. Småningom byggs tålamodet upp, och det blir allt lättare att koncentrera sig på övningarna, som samtidigt fördjupas.

Och när kommer årets andra jul då? På hösten, då vi firar Krishnas födelsedag, Janmastami. Men före det ska vi ännu fira Rama Navami, Nrisimha Caturdasi och Baladeva Purnima. Stay tuned!

För det första måste jag be om ursäkt för min långa tystnad. Efter att vi kommit hem från vår resa till Costa Rica har jag byggt två utställningar och tagit ner en av dem, ombrutit en bok och en tidning och tecknar en halv seriebok. Andra halvan borde också bli färdig om en månad, men nu känns det ändå lite lugnare i och med att jag inte behöver tänka på fem olika projekt samtidigt.

För en dryg vecka sedan hade jag ett par mycket välkomna lediga dagar när några vänner kom på besök från Sverige och vi hade ett litet bhaktiyogaretreat här hemma hos oss. Vi var ungefär 12 människor, ett lämpligt antal för att alla skulle rymmas i vårt vardagsrum bland alla cyklar, och vi spenderade ett veckoslut med sångmeditation och diskussioner. Temat för veckoslutet var Bhagavat Purana (http://en.wikipedia.org/wiki/Bhagavata_Purana), en klassisk hinduistisk text som handlar om Krishna och hans olika avatarer (inkarnationer). Vi turades om att hålla korta föreläsningar som följdes av långa diskussioner om våra personliga andliga erfarenheter.

Den varma stämningen och de intensiva diskussionerna fick mig att tänka på heliga platser. Det var förstås väldigt skönt att vara i vår gurus ashram i Costa Rica i det varma vädret och den underbara naturen. Och i Indien har jag sett många vackra tempel och fått gå i helgons fotspår.

Men egentligen är det lite missvisande att tala om heliga platser. En helig plats är inte en punkt på kartan, utan ett ställe var guds hängivna vistas och känner hans eller hennes närvaro. Lite provokativt kunde man säga att vårt hem kan vara lika heligt som Krishnas indiska barndomsby, Vrindavan, om vi ser på hemmet i förhållande till honom, genom hans hängivnas ögon, och ägnar våra liv åt honom. Det är inte världens lättaste uppgift i och med att vi använder hemmet för så mycket annat också, men jag kände mig tacksam för våra kära vänner som kom hit och förvandlade ett vanligt vardagsrum till ett tempel, åtminstone för ett par dagar.