Author Archives: Kaisa Leka (Krisangi dasi)

Jag har igen överlevt en lite för stressig vår samt årets största fastedag nirjala ekadasi, som brukar infalla i början av juni.

Olika gaudiya vaishnavagrupper har lite olika regler om när och hur man fastar, men största delen av oss försöker följa ekadasifastan på den elfte dagen av den växande och krympande månen. I vår tradition fastar man då av spannmål, baljväxter och bönor, några av de andra grupper följer en ännu strängare diet. Ekadasi anses vara en viktig del av våra andliga övningar, och fast min egna guru har på många sätt uppdaterat traditionen så att det är lättare för en modern människa att följa den har han ändå bett oss följa ekadasi.

En vanlig ekadasi är inte så svår att följa när man förberett sig, men en gång på året på nirjala ekadasi fastar man totalt, till och med från vatten. I praktiken har jag aldrig lyckats med det, senast på kvällen har jag alltid känt mig tvungen att ta ett glas vatten – men det är ju inte meningen att man ska svimma eller spy av törst. Och det blir lättare att fasta när man gjort det flera gånger, man blir bättre på att planera sin dag så att man inte anstränger sig alltför mycket.

Och vad är då poängen med att undvika vissa maträtter på vissa dagar bara för att traditionen kräver det? Det finns många olika sätt att förklara ekadasi, och det vanligaste är att fastan hjälper oss vända blicken bort från att tillfredsställa våra sinnen. En annan förklaring är att med att fasta på ett visst sätt visar man gud att man tar sina andliga övningar seriöst, och då kommer gud närmare en.

Men fastandet har också påverkat mig på ett mycket jordnära sätt. Efter en dag utan spannmål uppskattar man vanligt bröd på ett helt nytt sätt, och efter en dag utan dricka är ett glas vatten det lyxigaste man kan tänka sig. Jag tycker att så naivt som det kan låta är det viktigt att lära sig att inte ta bröd och vatten för givet i en värld var många lever utan dem – och jag kan lova att när man varit i 24 timmar utan dem mediterar man på den här idén med en helt ny intensitet.

Förra veckan deltog jag i ett direktsänt tv-program var jag blev tillfrågad om min religion och vad jag har för mål med mina andliga övningar. Jag hade förberett mig för att tala om vår senaste bok och händerna svettades nog ganska ordentligt när jag plötsligt skulle definiera gaudiya vaishnavismens filosofi med några korta meningar – helst utan att låta som en blåögd tönt som tror på eksotiska indiska sagor.

Som tur råkade programledaren också säga någonting i stil med ”människans förhållande med universumet”. Jag insåg att jag kanske skulle lyckas undvika att helt skämma ut mig framför tv-publiken om jag skulle kort beskriva tre centrala koncept i vår filosofi: sambandha, abhideya och prayojana. Lite förenklat kunde man säga att de betyder (i det här sammanhanget) samband, metod och mål.

Sambandha svarar på frågan: Vad är sambandet mellan gud och mig? Vad är min plats i världen och mitt förhållade till gud och de andra levade varelserna? Finns det andra världar än den här? I vår teistiska tradition utgår man naturligtvis från ett det finns krafter som är större än människan själv, och att vi inte borde lyfta oss ovanför naturen utan se oss som en del av en större helhet var alla har sin plats som guds tjänare.

Abhideya tar oss vidare till följande fråga: Hur ska jag leva för att bli en bättre människa? Hur kan jag komma närmare gud? Hur kan jag bli lycklig? Svaret är bhakti-yoga, en dynamisk process av hängivenhet till gud. Under processen lär vi oss att njuta av att ge i stället för att ta, och att därmed bli mindre själviska.

Prayojana är svaret till den sista frågan: Vad är målet med allt detta? Vad är livets mening? Finns det liv efter döden? Ofta sägs det att i hinduismen (och buddhismen) strävar man efter att komma bort från samsara, den eviga kedjan av reinkarnation, men egentligen är det också bara en bieffekt av bhakti. Vårt mål är prema, obegränsad lycka och kärlek till gud – och samtidigt till alla andra levande varelser som vi ser som små delar av gud. Prema kan man också nå i den här världen, och då har man ingen bråttom att komma bort härifrån. Men däremot kan det hända att man i det skedet är så kär för Krishna själv, att han vill ta sin hängivna bort därifrån för att få vara i hans eller hennes sällskap.

Efter sändningen var der många som kom till mig och sade att det hade gått bra – men det säger de väl till alla? Kanske har någon som läser den här bloggen sett programmet och kan berätta vad ni tyckte.

Jag insåg nyligen att jag presenterat mig till er som Kaisa fast jag faktiskt har två namn, och det andra skulle egentligen vara lämpligare att användas här. I bhaktiyogatraditionen är det nämligen vanligt att man vid invigningen får ett nytt namn av sin guru som ett tecken på att man då blir medlem i en andlig familj.

Jag fick mitt andliga namn år 2003 då jag besökte min gurus ashram för första gång. Jag hade inte trott att jag skulle få invigning i det här livet eftersom mina andliga övningar inte uppfyller de standarder som guruer traditionellt krävt av sina elever. Jag kände inte mig kvalificerad för att officiellt bli en del av parampara, kedjan av lärare och elever.

Men min guru är inte den som älskar regler för reglernas skull, och han ville hjälpa mig fast jag inte uppfyllde måtten. Han tog mig som sin elev och gav mig namnet Krisangi dasi. Krisangi är ett namn för Radharani, den högsta gudinnan och Krishnas älskade. Dasi betyder tjänare, så mitt namn innebär att jag är Radharanis tjänare.

Det sägs att när man får invigning föds man på nytt. Den första födseln är som fågeln som kläcker ägg. Fågelungen är född ur sin mor, men lever fängslad av ägget. Men när man hittar sin guru och blir invigd så föds man på nytt, så som fågeln när den kommer ut ur ägget. Gurun öppnar så många dörrar och ger eleven så mycket kärlek att det är som att lära sig flyga.

Jag tror att ord har en stor kraft, och att det är verkligen viktigt att tänka på sina ordval när man talar t.ex. om minoriteter. Krisangi är inte samma människa som Kaisa, och tyvärr har Krisangi ofta fått leva endast inom hemmets fyra väggar medan Kaisa haft en större roll. Men kanske blir rollerna omvända i framtiden?

Förra veckan skickade jag sista delen av vår kommade seriebok till tryckeriet, och kan därmed pusta ut en liten stund före vi börjar marknadsföra boken. Med ”vi” menar jag min man och mig själv: han har skrivit manuset till boken och jag gjort teckningarna. I praktiken är arbetsfördelningen inte helt så enkel, vi är båda ganska duktiga på att blanda oss i den andras uppgifter och under arbetsprocessen har både texter och bilder bearbetats flitigt av oss båda.

Boken handlar om en cykelresa runt Island som vi gjorde år 2010. Jag besparar er detaljerna, men som ni kan tänka er är det en ganska hård och kall vind som blåser över den karga ön. Trots att vi redan hade erfarenhet av två andra långa resor blev vi överraskade av motvinden som verkligen kändes som om en vägg plötsligt rest sig framför oss.

Bokens huvudtema, som vuxit fram ur våra tankar på de långa, tysta landsvägarna, är tro. Inte en blind tro på en lärare eller skrift, utan en stark, levande tro i en ständig utveckling genom en process av andliga övningar och upplevelser.

I gaudiya vaishavism talar man om trons nio steg. Den första, sraddha, är en begynnande tro som småningom, liv för liv, växer till den högsta nivån prema, en andlig extas var den levande varelsen når en evig och gränslös lycka som guds tjänare. En gränslös lycka är ingen billig sak, och kan inte nås under en livstid. Men de nio stegen kan ses som en vägkarta för oss som småningom försöker vandra mot gud.

Och vad har det här med cykling att göra? Under våra resor har vi vuxit från osäkra och oerfarna söndagscyklister till resenärer som vågar bryta sig loss från det trygga och bekanta. Vi har lärt oss att hur bra eller illa det än känns på vägen, går det alltid förbi. Vi har lärt oss njuta av sådant som många andra ser som lidande. Vi har alltså nått en viss tro på oss själva och våra cyklar.

I boken jämför vi den här processen med det som skrifterna säger om tro på en högre makt. Vi vill visa att i vårt liv har tron inte varit en påklistrad främmande element utan en naturlig process. Det betyder inte att vi vill tvinga andra till att tro på samma sätt, utan att vi vill tillägga en ny synvinkel till en debatt var andliga sökare ofta skildras som något slags fanatiker. Och samtidigt berätta om en fantastisk resa till ett mycket speciellt land!

På sistone har jag tänkt mycket på självdisciplin. Jag deltar nämligen i den lutheranska kyrkans och Miljöcentralens ”ekofasta”, ett projekt var man under den traditionella fastetiden före påsken avstår från någonting för att leva mera ekologiskt.

Själv har jag nu levt en dryg månad som vegan, eftersom mjökprodukterna förorsakar de största koldioxidutsläppen i min vanliga laktovegetariska diet. Annars tycker jag också att behandligen av korna i den industriella mjölkproduktionen är förkastlig, och det passar bra ihop med fastans andliga bakgrund att utveckla icke-våldsamhet. Medlidande mot de svagare är ju en princip som man kan hitta i alla sanna andliga traditioner – även om den tyvärr ofta glömts bort helt och hållet när religion används för politiska ändamål.

Jag skulle våga påstå att en större dos av självdisciplin skulle vara nyttigt för största delen av oss finländare. Det sägs ju att vårt ekologiska fotspår är så stort att om alla världens människor levde som oss skulle det behövas tre eller fyra jordklot i stället för ett. Så kanske borde man inte ”unna sig” en ny klänning varje gång man går förbi sin favoritbutik eller ”belöna sig” med en Södernresa varje vinter. (Här predikar jag nu främst till mig själv. )

Men som med många andra saker här i livet är det inte alldeles lätt att hitta balansen mellan njutning och självdisciplin. Det finns ju också dem som inte alls vågar leva livet utan plågas av en oändlig osäkerhet och mindervärdeskomplex. Dem skulle man gärna vilja se njuta lite mera av livet – men njutning behöver ju inte betyda samma sak som konsumtion. Och dessutom är ju njutning och lycka två olika saker…

Personligen har jag märkt i mitt eget liv och bland mina yogivänner att för mycket självdisciplin kan, förutom skuldkänslor, också leda till stolthet. Ger man upp njutningar artificiellt, utan att vara genuint färdig att avstå från dem, kan ansträngningen vara så hård att man glömmer bort den ursprungliga poängen med självdisciplin. Jag tror att asketism bara för asketisms skull inte fungerar på längre sikt. Den måste grunda sig på en högre princip som ett mera ekologiskt/moraliskt hållbart liv, en bättre självkännedom eller starka andliga erfarenheter. Då kan den också leda till någonting positivt.

Förra veckan har vi firat årets första jul, alltså Gaura Purnima som är Caitanya Mahaprabhus födelsedag. Mahaprabhu levde i Indien 1486–1534, och tillsammans med sin bror Nityananda bjöd han alla människor oberoende av kast eller religion med och sjunga guds namn i kirtan, sångmeditation.

Mahaprabhu koncentrerade sig på kirtan och skrev endast några få verser under hela sitt liv. Min favorit är den här:

”Den som är ödmjukare än ett grässtrå, tålmodigare än ett träd, den som hyllar andra utan en önskan att själv bli hyllad, är kvalificerad att alltid sjunga Krishnas heliga namn.”

Min guru brukar säga att vi borde tänka på det här varje gång vi ser ett träd. Hur kunde jag bli lika tålmodig som dem? Hur kunde jag låta bli att blanda mig i andra människors liv och uppröras av deras beteende? Och samtidigt vara tillräckligt modig för att kämpa mot orättvisorna omkring mig? Mahaprabhu var ju inte heller en människa som gömde sig i en grotta för att meditera, utan chockade de konservativa hinduprästerna med att acceptera muslimer som sina närmaste elever.

Och vad gör man sedan om an inte känner sig ”tålmodigare än ett träd”? Då fortsätter man bara att meditera. Trots sina höga ideal ville Mahaprabhu ju ge gudomlig kärlek till alla som ville ha den, oberoende av deras bakgrund. I yogatraditionen tänker man att vägen är målet, och därmed behöver man inte vara perfekt för att hålla på med andliga övningar. Småningom byggs tålamodet upp, och det blir allt lättare att koncentrera sig på övningarna, som samtidigt fördjupas.

Och när kommer årets andra jul då? På hösten, då vi firar Krishnas födelsedag, Janmastami. Men före det ska vi ännu fira Rama Navami, Nrisimha Caturdasi och Baladeva Purnima. Stay tuned!