Det är starkt tabubelagt att påpeka att det inte finns några goda skäl att tro på Gud, och det finns ett ännu starkare tabu när det handlar om att framhålla att guden i de flesta religioner är en grym och orättvis tyrann. Det är inte populärt att antyda att människor har en beständig smak för en hämndlysten gud, som de i stället kallar en barmhärtighetens gud. Det anses vara ett brott mot ”respekten” och ”toleransen” att säga rakt ut att de existerande föreställningarna om Gud för det mesta är sådana som stödjer ojämlikhet, oresonligt hat och olika former av xenofobi. De verbala slagorden mot oss som kritiserar religion brukar vara allt från dogmatisk ateist till etnocentrisk europeisk nykolonialist, som inte förstår historien och inte begriper att det finns olika värderingar om mänskligt liv och leverne ute i världen. Kiplingcitat om den vite mannens börda brukar vara populära i sammanhanget. Som en islamisk talesman sa efter hård kritik från bland annat Amnesty International efter att fem kvinnor hade begravts levande i provinsen Baluchistan i Pakistan (brottet var att ha vägrat gifta sig med de män som valts ut till dem) i juli 2008: ”Alla samhällen är inte amerikanska eller västerländska. Vi har vår egen uppsättning värderingar.”* De här värderingarna behöver man inte vara dogmatisk ateist eller västerländsk imperialist för att tycka är mer än orättvisa, de är omänskliga. Jag tror att åtminstone vänner till de långsamt kvävda kvinnorna håller med om det.
Det är förstås sant att det ibland görs positiva saker i religionens namn. Det fanns religiösa argument för att ta avstånd från slavhandeln (även om det krävdes att man då ignorerade en del av både Nya och Gamla Testamentet), och utan tvekan får folk ut någonting av att gå i kyrkan någon gång emellanåt. I vilket fall som helst förblir religionen den sista stöttepelaren åt godtyckliga orättvisor och det tvång som ligger bakom dem. Därför ligger det en stor fara i den spridda åsikten att religion borde vara befriad från kritik och att ”respekt” för människor borde innebära att vi inte kritiserar deras mest omhuldade föreställningar, särskilt inte – eller kanske bara då – om deras tro är av religiös natur.
Den 27 oktober 2008 samlades tusen åskådare på en idrottsarena i Kismayu i Somalia för att bevittna hur en 13-årig flicka stenades till döds av en grupp på över femtio beväpnade islamistiska milismän. Ögonvittnen berättar hur Aisha Ibrahim Duhulow tvingades ner i ett hål, begravdes upp till halsen och sedan bombarderades med stenar tills hon dog.** Amnesty International rapporterade att vid ett tllfälle under steningen beordrades sjuksköterskor att kontrollera om Aisha fortfarande levde. De lyfte upp henne ur marken, förklarade att det gjorde hon och placerade henne åter i hålet så att steningen kunde fortsätta.***
Aisha Ibrahim Duhulow avrättades för ”äktenskapsbrott”.
En 13-årig flicka begravd upp till halsen, vaken, gråtande, vädjande, och femtio vuxna män som slängde stenar mot hennes huvud så att hon skulle dö i smärta och skräck. Tanken är outhärdlig. Det vittnar om ett grundläggande fel eller en frånvaro av normala känslor som det är bittert att begrunda. Männen i den islamistiska milisen nöjde sig inte bara med att avrätta en ung flicka som utsatts för våldtäkt av tre män (rubricerat av den islamiska domstolen som äktenskapsbrott; enligt domstolen hade 13-åriga Aisha också uppträtt utmanande mot männen); de måste tortera henne till döds, inför publik. De trodde, eller påstod sig tro, att de utförde det som Allah hade sagt åt dem att göra – så de trodde på, bad till och underkastade sig en gud som vill att unga flickor ska torteras till döds.
Detta att Gud är en grym tyrann är naturligtvis inte någon ny tanke, och den är inte begränsad till islam. Religionen har länge dränkts i blodet från dem som förklarats vara kättare eller orena. Katolska kyrkan, en annan av de stora fredsreligionerna, var specialiserad på religiös brutalitet under en lång period i sin historia. ”Kärnan i varenda en av världsreligionerna är medkänslans dygd” skriver Karen Armstrong****.
Den smärtsamma sanningen är att den intima och ofrånkomliga koppling som nutida troende liberaler gärna vill se mellan Gud och kärleken, teismen och medkänslan, i stort sett är ett modernt påfund. Den är långt ifrån universell nuförtiden och den var försvinnande sällsynt förr i världen. Den smärtsamma sanningen är den att än i denna dag tror de flesta troende på en oförsonlig, straffande och till och med grym gud; en gud som värderar vissa högre än andra och vill se de andra utplånade; en gud som anser att kvinnor är väldigt mycket mindre värda än män och som anser att de bör bestraffas hårt av de simplaste skäl.
Denna gud anses omväxlande godkänna att flickor hålls utanför skolorna och gifts bort när de är barn, mördas om de inte lyder, görs gravida innan deras kroppar är mogna, stängs in i hemmet, fråntas alla tillgångar, lämnas utblottade som änkor. De flesta som tror på en gud tror på en gud som godkänner allt detta, och som faktiskt kräver det. ”Vi ska göra som Gud har befallt oss,” sa milismännen i Kismayu.
Religionen är nödvändigtvis inte ursprunget till olika idéer om exempelvis kvinnlig underordning och manlig överhet, men den rättfärdigar dem; den ger dem en smula legitimitet och den gör dem ”heliga” och därmed till en källa till vrede om någon ifrågasätter dem. Den ger sitt stöd åt och smeker den intolerans medhårs, som riktas mot alla dem som försöker ifrågasätta kulturella och religiösa värderingar och religiöst maktmissbruk. Den förvandlar dem som vill reformera och utmana till fiender till Gud.
Det är möjligt att föreställa sig en gud som är vän till de föraktade och förtrampade, som älskar rättvisa och jämlikhet och hopp, en förkämpe för rättigheter och våra bättre sidor. Men det är inte den Gud vi har. Det är inte ett nödvändigt faktum, men likväl ett faktum, att den Gud vi har inom de tre stora monoteismerna är en gud som trädde fram vid en tidpunkt då manlig dominans togs för given. Denna Gud kunde ha förändrats i takt med att människans idéer om manlig överhöghet och kvinnlig underlägsenhet förändrades – och i viss utsträckning och inom vissa sekter har denna Gud förändrats – men i det stora hela, och framför allt inom de mer konservativa religionerna, har ingen förändring skett. I väldigt hög grad är det detta som nu definierar en religion som mer eller mindre konservativ och/eller fundamentalistisk. Dessvärre, och tragiskt nog, hör de här religionerna inte till de minst populära i världen. Bland dem finns merparten av katolicismen, merparten av islam, den ortodoxa judendomen och merparten av protestantismen. Liberala anglikaner, unitarister, kväkare, reformistiska judar och upproriskt liberala grenar av katolicismen och islam utgör inte någon särskilt stor minoritet; dessutom minskar medlemstalen i liberala församlingar medan de i intoleranta församlingar stiger i höjden.
En rigid Gud må vara snäll och sympatisk i hemlighet i offrets hjärta, och låt oss hoppas att det är så, men i fråga om regler och lagar och förväntningar hyser denna Gud ingen medkänsla. Och denna Gud är dessvärre den som sanktionerar alla dessa tyranniska lagar. Detta är den Gud som gör grymheten helig och andlig och from. Det är den Gud som uppskattande tittar på när unga flickor gifts bort och våldtas, när kvinnor blir piskade för att en del av håret syns, när våldtagna unga flickor dör i barnsäng för att de förvägras abort, när män kastar stenar på en gråtande tonårsflicka tills hon är död. Denna Gud är en produkt av historien, men betraktas som evig, vilket är en olycksalig kombination. Den guden måste bort.
* Benson, O och Stangroom, J ”Why Truth Matters”London 2009. s. 203.
** ”Stoning victim begged for mercy”, BBC News, 4/11 2008, http://news.bbc.co.uk/2/hi/africa/7708169.stm.
*** Amnesty International, 31/10 2008, http://www.amnesty.org/en/news-and-updates/news/child-of+13-stoned-to-death-in somalia-20081031.
**** Karen Armstrong, ”Why is the charter for compassion so important?”, Huffington Post, 18/11 2008, http://www.huffingtonpost.com/karen-armstrong/why-is-the-charter-for-co_b_144666.html.
Aggressiva teister
Två nya bloggare gör entré!
Vilka mänskliga rättigheter?
