Svängrum

Tänkte ge mig in i fildelningsdebatten
Frågan har fått lite ny uppmärksamhet eftersom det startats ett nytt religiöst samfund i Sverige vars etiska grundvalar bygger på att all kopiering och spridande av information är etiskt rätt, vilket såklart drabbar upphovsmännen.

Det här kan man givetvis raljera över, men låt oss istället en stund fundera på den rådande etiken i religionen marknadsekonomi som vi alla bekänner oss till eller i alla fall anpassar oss efter.
Den religionens etik bygger på tillgång och efterfrågan, och däri består problemet med fildelning. För tillgången är oändlig på material som kan kopieras, så därför omkullkastas balansen.
Efterfrågan kan vara 0 eller en miljard, det spelar ingen roll eftersom det finns så att det räcker till alla, det är bara att kopiera.
Men ändå försöker vi tillämpa marknadsekonomi på oändliga tillgångar genom att låsa in och begränsa.
När man sen tänker på att det är kultur och kunskap som vi låser in så blir det ännu mer absurt. Trots att kunskap och kultur finns tillgängligt för alla att ta del av så låser vi in det för att försvara vår kära marknadsekonomi.

Motargumentet är ofta att upphovsmännen måste få betalt för annars så kommer vi snart inte att ha någon kultur, ingen musik, inga böcker, ingen konst…
Yeah right… Som om pengar någonsin har varit de stora konstnärernas drivkraft. Möjligtvis skulle Idol-industrin bli lite lidande, men jag kan inte säga att det är en stor kulturskatt som går förlorad.

Men ska inte konstnärer få betalt? Ska man inte kunna leva på sin konst? 
Kanske, men man skulle också kunna fråga sig hur etiskt rätt det egentligen är att vissa människor med talang ska få betalt (ibland hejdlösa summor) för sådant som de tycker är roligt medan andra utan kreativ eller sportslig talang, eller med en mindre lukrativ talang måste slita hela dagarna med att få världen att snurra och sen kanske de orkar med sin hobby på sin fritid.

Min poäng är:  Visst ska vi värna om kulturen, men att tro att den kommer att försvinna om folk slutar att betala för den är trams. Det är alldeles för roligt och givande för kreatörerna!

Det här är ingen lätt fråga, men jag tycker absolut att kopimisterna har en poäng i sitt etiska resonemang.
”Dela med dig” är för övrigt också en av kristendomens grundstenar

läs mer om fildelning och kopimismen i Jennys inlägg

Jag har själv alltid trivts oerhört bra när jag besökt min gurus ashram, kloster, i USA och Costa Rica. Det känns som en stor tyngd av vardagliga bekymmer lyfts bort från mina axlar. I det normala tillvaro är jag nämligen en människa som ständigt grubblar över mina val: hur ska jag göra för att leva ansvarsfullt och ekologiskt, för att vara en bra politiker och partner, för att tjäna pengar men också framskrida med min konstnärliga karriär, för att äta rätt och träna tillräckligt – och för att kombinera allt detta med andliga övningar. Men i ett ashram sugs jag in i flödet av dagsrytmen, glömmer bort mina bekymmer och känner att jag för en gångs skull är på rätt ställe i rätt tid med de rätta människorna.

Förstås finns det helgdagar när man fastar hela dagen och festar hela natten, eller dagar då praktiska saker måste skötas och inköp göras från den närmaste staden. Men i stort sätt rullar livet i ashram enligt samma mönster dag in och dag ut, månad efter månad. För mig som gäst känns det väldigt skönt att alltid kunna komma in i rytmen och känna mig hemma fastän jag varit borta en längre tid.

Att bo här på heltid, fullständigt hängiven klostret, utan egna pengar eller egna tidtabeller, är säkert en helt annan sak. Vänner som försökt men bestämt att återvända till världen utanför har beskrivit ångesten då man inser att det inte är omgivningen utan ens eget huvud som hindrar en från att bli en bättre människa. I det vanliga livet finns det alltid rikligt med svepskäl för att man inte orkade med sina meditationsövningar, men här är man ensam med sina tankar och inre demoner. Inget lätt liv alltså, men jag är väldigt tacksam till dem som ändå orkar försöka och bjuder oss möjligheten att komma hit och bepröva det då vi känner för det.

Nu ska vi cykla vidare, mot den karibiska kusten, var jag önskar att äntligen få se en sedgångare. Om ni vill så kan ni följa vår resa på bloggen www.costaricabybike.blogspot.com!

Kom att tänka på ordet Svängrum
Egentligen ett väldigt bra namn för det som jag längtar efter: att ha frihet och utrymme att ändra mig, att byta riktning.

Man kan förlora sitt svängrum av flera olika anledningar, ibland är det andra som påverkar genom press och förväntningar. För mig blir också känslan av att vara hotad något som påverkar mitt svängrum, då håller jag mig fast vid det jag har eller tror oavsett hur övertygad jag är om det.

Men mest av allt så begränsar vi nog själva våra svängrum.
Vi investerar i idéer och målsättningar så mycket att en ny väg känns omöjlig. Vår stsolthet är oftast den stora boven i sammanhanget. Att våga erkänna att man hade fel tror jag är nyckeln till frihet i många fall.
Tänk om vi vågade gå in i livet självsäkra både på den egna kapaciteten att göra rätt och kapaciteten att göra fel och att vi inte bedömer oss själva utifrån hur väl vi lyckas utan utifrån vår förmåga att tänka om.

Vore inte det rätt skönt?