Svängrum

Förra veckan har vi firat årets första jul, alltså Gaura Purnima som är Caitanya Mahaprabhus födelsedag. Mahaprabhu levde i Indien 1486–1534, och tillsammans med sin bror Nityananda bjöd han alla människor oberoende av kast eller religion med och sjunga guds namn i kirtan, sångmeditation.

Mahaprabhu koncentrerade sig på kirtan och skrev endast några få verser under hela sitt liv. Min favorit är den här:

”Den som är ödmjukare än ett grässtrå, tålmodigare än ett träd, den som hyllar andra utan en önskan att själv bli hyllad, är kvalificerad att alltid sjunga Krishnas heliga namn.”

Min guru brukar säga att vi borde tänka på det här varje gång vi ser ett träd. Hur kunde jag bli lika tålmodig som dem? Hur kunde jag låta bli att blanda mig i andra människors liv och uppröras av deras beteende? Och samtidigt vara tillräckligt modig för att kämpa mot orättvisorna omkring mig? Mahaprabhu var ju inte heller en människa som gömde sig i en grotta för att meditera, utan chockade de konservativa hinduprästerna med att acceptera muslimer som sina närmaste elever.

Och vad gör man sedan om an inte känner sig ”tålmodigare än ett träd”? Då fortsätter man bara att meditera. Trots sina höga ideal ville Mahaprabhu ju ge gudomlig kärlek till alla som ville ha den, oberoende av deras bakgrund. I yogatraditionen tänker man att vägen är målet, och därmed behöver man inte vara perfekt för att hålla på med andliga övningar. Småningom byggs tålamodet upp, och det blir allt lättare att koncentrera sig på övningarna, som samtidigt fördjupas.

Och när kommer årets andra jul då? På hösten, då vi firar Krishnas födelsedag, Janmastami. Men före det ska vi ännu fira Rama Navami, Nrisimha Caturdasi och Baladeva Purnima. Stay tuned!

Ingen har missat Kony 2012
Jag såg videon ganska tidigt och blev som de allra flesta berörd av det jag såg. Det är en enormt skicklig propaganda som inte heller skäms över att vara just propaganda. Miljoner ord har sedan dess sagts i ämnet, (några bra hittar du här och här) man har med rätta ifrågasatt organsationen bakom och om de mål som kampanjen har verkligen är de bästa.
Det är väl viktigt och bra, vi behöver vara källkritiska.

Men det som jag fastnar vid är att många av de ungdomar som jag har kontakt med via facebook, som jag i skriftskolan försökt få att titta upp från sin egen verklighet och se orättvisorna i världen men ofta misslyckats med.
De delar filmen, de stöder kampanjen, de har blivit berörda och störda i sin välfärdsbubbla.

Som wannabepacifist är jag skeptisk till Kony 2012´s målsättningar
Men bara det att de når fram till våra ungdomar med budskapet om att allt inte står rätt till i världen och tron på att vi kan vara med och förändra det är värt så otroligt mycket.

Så jag applåderar Kony 2012 och Invisible children för den debatt de har skapat och för att de har satt unga hjärtan i brand.
Jag kan gärna ta på mig rollen att vara brandvakt 

Hej,

På tisdagen var jag på svängrums redaktion för att intervjuvas i samband med att bli ny bloggare. Det var jätte trevligt att träffa redaktörerna Nanett och Kira, och prata lite ditt o datt.

Fastän jag har funderat mycket på motiv varför jag gör det jag gör, blev jag förvånad själv hur ”dåliga” svar jag kom med; ööö – vet int… jaa… Kanske var jag trött och alltför slapp. På resan hem efter intervjun kände jag mej ganska töntig.

Nu till mina eftertänkta svar

”Musikstycket” jag valde, hörde jag för fösta gången knappa 10år sedan. Och då som nu tilltalade det mej på ett personligt plan. Saker och ting som man som ung tyckte var viktiga har förlorat sin betydelse. Nog för att de var betydelsefulla då och bör inte åsidosättas, för de var viktiga då. Och saker man inte brydde sig om har blivigt mycket viktiga nu. Speciellt saker som man borde ha skött bättre om, saknar man nu, som friska tänder och hörsel, när de inte är så bra som tidigare.

I princip gör jag allt vad jag gör med själviskt motiv. Som t.ex. att vara frivillig Prometehuslägerhandledare. Viss är det mycket givande och trevligt att jobba med ungdomar, och det är en stor del av det hela. Men framförallt tror jag på att till Protu-läger kommer det ungdomar som är mera medvetna, deltagande och samhällsaktiva i förhållande till ungdomen överlag. Och av dessa kommer en större andel att bli framtidens beslutsfattare som jag hoppas vill föra en politik som tryggar välfärdsamhället, social service och omsorgen. För jag vill att det finns personal som kommer och byter min blöja sedan när jag behöver det.

Oberoende hur mycket eller litet man är intresserad att ha sex, är vår sexualitet är en jätte stor del av vad vi är. Sex börjar också intressera, skall vi nu säga ”akademisk”, många individer långt före man själv är mogen nog för att kanske ha sex. Hungern för kunskap är så otroligt stor, att får man inte saklig information då man börjar fråga, tar man till vadsomhelst för snedvriden pseudoinformation, som det alltid finns tillgänglig. Och risken är då stor att man som ung och kanske med svag självkänsla går med på saker man egentligen inte vill och alldeles för tidigt. Som sexsnackare vill jag bidra till att ungdomarna får en saklig, korrekt och åldersanpassad information om sex, sexualitet, respekt och att de kan bygga upp en stark självkänsla samt att ta hand om sig själv. Vi alla, när vi eventuellt börjar vårt sexliv, är nybörjare. Sex är kanske häller inte något som man kan lära sig och bli mästare i, utan snarare en livslång upptäcktsfärd in i sin egen och sina partners sexualitet. En saklig sexualundervisning utan skrämseltaktik, bidrar till en senare sexdebut, mindre sjukdomssmittor, mindre oönskade graviditeter och starkare och mer välmående individer.

Som SETA informatör i HBLTI-frågor vill jag berätta om mångfalden i sexuella läggningar och könsidentiteter. Jag vill motarbeta fördomar, rädslor och felaktiga uppfattningar om begreppen och oss människor. Det finns så mycket mera än bara heterosexualitet och två kön. Samtidigt jobbar som jag jobbar för SETA, jobbar jag även emot fördomar mot andra minoriteter. Vi alla hör till någon minoritet.