Svängrum

Jag har suttit av ett antal gudstjänster i mitt liv, antagligen fler än de flesta andra i min ålder, och jo, ”satt av” är uttrycket för jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt deltagande. Jag skulle inte ha suttit där om jag inte fått lön för det, det kan jag erkänna, för nog var det torra, trista tillställningar. MEN, genom att jag satt av de flesta gudstjänsterna under året fick gudstjänstlivet ändå en betydelse. Det blev en jämn lunk, ett mönster i livet. Årstiderna växlade och kyrkoåret med dem. Nu när jag inte längre går i kyrkan regelbundet kan jag se vitsen med att gå i kyrkan varje söndag år ut och år in. Så varför återupptar jag inte vanan att gå i kyrkan på söndagarna – även om jag inte får betalt för det? Tja, jag ibland jobbar jag på söndagarna men oftast är jag bara lat. Det är ju inte ett tillfälle som är så väldigt muntert och upplyftande. Om jag förstått saken rätt så är meningen med gudstjänsten att jag ska må bra av den och känna mig lättad och glad av att ha deltagit i gudstjänsten. Mina synder förlåts och jag får gå därifrån som en bättre människa. Varför känner jag mig då så usel och hemsk efter en gudstjänst? Varför väljer predikanten att ta fasta på hur hemskt och eländigt det är i världen och på vilka stora syndare vi människor är? Varför får jag inte höra att det finns hopp, att varje människa är ett under, att varje dag är en gåva?  Nej, jag helgar vilodagen med att stanna hemma och njuta av en sovmorgon på söndag.