Svängrum

Läste detta blogginlägg av Sam Harris redan på hösten (måste ju kolla in honom då flera som kommenterar här tycks ha läst hans The Moral Landscape), men texten blev kvar i huvudet på mig av någon anledning. Han skriver om våld och självförsvar. Främst detta budskap började jag tänka på:

If you get nothing else from this article, engrave this iron law on your mind: The moment it is clear that an assailant wants more than your property (which must be assumed in any home invasion), you must escape.

What if your attacker has a knife to your child’s throat and tells you that everything is going to be okay as long as you cooperate by lying face down on the floor? Don’t do it. It would be better to flee the house—because as soon as you leave, he will know that the clock is ticking: Within moments, you will be at a neighbor’s home summoning help. If this intruder is going to murder your child before fleeing himself, he was going to murder your child anyway—either before or after he killed you. And he was going to take his time doing it. Granted, it is almost impossible to imagine leaving one’s child in such a circumstance—but if you can’t leave, you must grab a weapon and press your own attack. Complying in the hope that a sociopath will keep his promise to you is always the wrong move.

Vad skulle man göra i sådan situation? Även om det klokaste ur överlevnadssynpunkt är att fly och lämna sitt barn (och hoppas att man kan rädda honom eller henne senare?) så hur skulle man känna efteråt om man själv är den enda som överlever en sådan attack? Så klart är överlevnad något som vi strävar efter, men vill man överleva om man samtidigt måste lämna någon när och kär i våldets grepp?

Continue reading →